Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1871, sida 2

tet, att som lindringar icke åro möjliga, måste man tänfa på en oflösning eller afkastning. Jag frågar dock om ett sådant sått att möta willigt och uppriktigt gjorda anbud fan; anses los jalt. Kan detta sätt att gå till wäga wara ett exempel för samtid och efterwerld af en enig na. tion, inom hwilken alla äro williga att räcka bwarandra handen till landets förswar? Jag tror bet ide. I fråga om dessa lindringar eger jag för min enskilda del alt för liten kunskap för att bestämdt funna ansluta mig till något af de förs slaa, fom här i detta afseende blifwit framställda. I går bar herr Kallstenius mädt ett förslag i sårant syfte; friherre Ericson bar i fin refervation jemwäl framställt ett sårant förslag, och fluts ligen bar wår aktade vice talman framlagt ett. Alla dessa förflag torre wäl ändock, rerest de werkligen innefatta forsök til en öfmerenåtommelfe, wara wärda att tänka på; de funna åtminftos ne föranleda till en återremiss till Utskottet, och först sedan detta då förklarat fin mening angående det ena eller det andra sättet att ordna saken, fan tiden möjligtwis wara inne att intaga en bestämd pesition i frågan. Men så länge detta ide skett, få länge man ide försökt att komma till en utredning af saken, är man ide fullt berättigad att säga, att man ide fan komma till ett beflut om förswarswerkets organisation på mer) än ett sätt. En talare bar wisserligen fast, att om man will byaga ett nytt hus, få rifwer man det gamla i grund. Men det fan vå hänta, att ven fom få aår till wäga gör fia ett onödigt och tyrbart beswär, ty ofta fan den gamla grunden wara god och den nya sämre. Utskottet bar nu föreslagit en ny arund, på hwilken wärt förswar skulle ordnas. Utskottet har nemligen föreslagit, att indelninaswerket skulle afkastas efter femton år, och under tiden en wärfwad stam bildag — att wi ffola bafwa en ftam, derom äro wi enfe — fom ffulle blifma mera krigsduglig och mera anmänds bar för sitt ändamål, än den indelningswerket lemnar oss I afseende på denna den indelta foldatens större eller mindre lämplighet har man yttrat fig både på skämt och alwar. Man cite rar än den ena än den andra författaren, man citerar till och med poemer. En talare har ur Fänrik Ståls sägner citerat Swen Dufwa, och rå ban i honm fett typen af wärt fosterlands förswarare, har en annan talare med wanlig jnes diahet försökt drifwa detta in absurdo. Han får per nemligen, att vå Swen Dufwa förmåddes att göra alt, men gjorde allt på tot, få kunde det ju hända, att han gjort reträtt, ter han skulle fälla bajonett. Den wärre talaren må vod ihåg komma, att Swen Dufwas hödghet, fom möjligen kan kallas tokighet, låg deri, att han stod der han stod; att han, utan att fräga efter huruwida han hade någon skyltighet att stå qwar, då icke tamraterna stodo lvar, ändå stod på fin platå; ven ber stod deri, att han heldre löpte fara att blifwa nerskjuten, än att wika från fin pligt. Men på tal härom, fan iag ide underlåta att fästa mig wid samme talares klagan deröfwer att under fordna tiders strider helt andra än allmogens för ner fått bära äran af landets förswar. Denna klagan tror jag ide är berättigad. Jag tror, att så länge swenskt folk, fmenft historia och swenskt språk lefwer, skall aldrig folket upphöra att bära äran för de uppoffringar det ajort för landets förswar. Men tenna klagan är något uppblans vad; deri ingår äfwen ett annat moment, som tyckes nästan sätta äran i bakarunden. Man nöjer sig nemligen ide med att tala blott om äran att hafwa stått jåfom en man jör fosterlandet, utau man beklagar fig också deröfwer, att man ide på samma gång fått några fördelar. Jag bar alltid, mid betraktandet af de minnen mår bhistoria har att bewara af wår allmoges patriotism och fosterlandskärlek, ansett det säsom den madsraste sidan, att under det herremännen sletos om förvetar på fosterlandets bekostnad, få afsåg aUmogen, när den reste fig, intet annat än foftere landets förswar. Jag tillstår derföre, att det på mig gjort ett sorgligt intryck att höra en talare från den stolta dalaallmogen klaga öfwer, att hans fäder ej fingo dela fördelarne, samt på grund af den oråttwisa, som under gångna ärhundraden i detta fall skulle skett, nu finna tiden inne för ros tehållarne att fe sig till godo. Då han så starkt, som han gjort, betonat det orätta i herremännens öfwergripande af fördelarne under förra tider, så har han ju fällt domen öfweralt öfwergrepp på antras bekostnad. (Forts.)