Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1871, sida 2

diften icke är till finnandes. Men jag skall icke uppebålla mig härnid. Hwad fom för mi, ded har större wigt än dedja twister om juririsk rätt är jäderneslandets bebof af ökart förswar, af ökade trafter att, om fas ran botar, wärna det gamla Sweriges frihet. Under intrycket af den känslan, finner jag mig för egen del bererwillig att gå in på alt, blott for sterlandet blijwer betryagadt; men jag känner mia i förlägenhet att efter det myckna, som här wäl och patriotiskt blifwit yttradt, finna uttryck för det sätt att fe saken, hwilket är mitt. En bild saller mia dot före, en bild fom säkerligen ide är främmande för någon ibland ess, allmogens män oc) allmogens söner; jag är sjelf eu allmo: gens fon. Af ven utredning ämnet erhållit under denna disfussion och den fom förut egt rum uti tidningarne, synes det wara klart, att de per. soner, fom innehafwa jord under ruftz eller ros tehållningsskylrighet, innehafwa den i det närmar ite under enahanda förpligtelse fom en person, hwilken enligt fwensk bondesed af fin fader eler moder fått öfwertaga en egendom med skyldighet att lemna föräldrarne underhåll och skydd på åls derdomen, hwilket i Norrland kallas födoråd, i andra orter bär andra namn. Skilnaden är enbdast den, att den person, fom i detta fall är be: rättigad till födorådet, är den gamla modren Swea. Nu förefaller det mig, att lika litet fom någon rättsligen kan påstå, att den, som emottagit en jerdenentom med tenna skyldiabet till födoråd, ensitigt och utan behörigt medgifwande fan affas sta fig denna förbindelse, lika litet lärer det wäl med hänsyn till fosterlanret funna wara allwar uti påståendet, att det är rättsenligt att afskudda fig den förbindelse, man åtapit sig emot denna gamla moder. Jag är öfwertygad, att mi alla i sielfwa werket äro genomträngde af kårlek till den gamla modren och ingalunda wilja swika henne i nödens stund, säkerligen minst de fom brufa torfs wan med egna händer. Men vet tan inträffa, att brödratwister uppstå aj den beskaffenhet, att ten af bröderne, fom fått jorden på fin lott och blifwit ombetrodd ven ärliga utgiften till modren, säger till de andra bröderne, som fått annat arf: J ären rikare än jaa; och derföre, innan jag fulls gör min förbindelse emot wår moder, måsten 3 dela med Eder åt mig af Exkert kapital. Det är möjliat att ett sådant yrkande, gjordt med berät: ning på de andra brödernes kärlek till modren, fan hafwa åfystad werkan och lyckas, det är oc möjligt, att det fan hafwa billigbetsskäl för fig; men rättsligt blir ret aldrig. Det är saledes, så widt jag törftår, endast ur synpunkten af bil: liaheten, fom frågan om indelninaswerkets aflyf tande tål att betraktas. Man säger likwäl: dens na förrelnina war från början ide rättwis, och den omständigheten att orättwisan är gammal läs ver ide nu göra den rättwes; och en talare från Dalarne, fom gjort fig til målsman för retta bewisningssätt, bar sagt, att det wore märkwärdigt, om det orätta kunde blifwa rätt, endast derföre att tet är gammalt. Men den talaren har antagligen antingen ide hört eler ide beaktat hwad herr Ribbing erinrade, att de förhållanden, under hwilka den förmenta orättwifan tillom, nu ide mera existera, och att, om man wille tilämpa den sats, Dalasonen sölte göra gällande, uppställningen skulle blifwa sådan, att A har begått en orättwisa mot B och derföre skall C betala till D. Det lårer icke kunna förnekas, att hwar och en, som nu innehafwer en jordegendom, emottagit densamma med de onera och förbintelser, fom nu widlåda den och derföre kan uti innehafwandet af denna jord allreles ide ligga nå. ot berättigande, något på sträng juridiff rätt grundadt anspräk att kräfwa deras afskaffande. Herr Lif Olof Lars: fon har ock sagt, att pressen i denna fråga betett sig ungefär fom den, fom först sätter eld på ett hus och sedan ropar på hjelp, för att släcka elden. Men jag hemståller till ten wärte talar rens och Lil kammarens öfrige medlemmars omdöme, om det ide warit widva rättare att säga, det pressen betett fig få, att den warskott och påpekat den eldfara, fom uppftått genom sjelfantändning. Det har oc blifwit sagt, att man måste ber tånka, huru intetningåwerfet tillkommit; och dere före att detta skett under en enwåldsregering, har man tapit det för gifwet, att det war med ene wåldsregentens wilja, fom det få blifwit lagdt på allmogen. Men den, fom läser knettekontrakten och öfriga dithörande handlingar, skall lätteligen finna, att i de flesta fall indelningswerket och Ene: tekontrakten tillkommit, icke til följd af ett allena bjudande bud af en allena styrande, utan på grund af allmogens egen önskan och för att få reglerad fin skylrighet att med lif och blod wärna föder: neslandet. Oaktadt detta skett under enmwåldvstid, härleres det fig sålunda ide ursprungligen ifrån regenten, utan från allmogen; med andra ord derföre att det tillkommit under enwäldet, må man ide taga för gifwet, att ett wåld blifwit begånget. Efter dessa korta reflextioner, dermed jag sökt wisa, huru från rättslig synpunkt oberättigade dessa anspråk på en total afkastnina äro, får jag emellertid till Herrarne fomt; oc synnerligen