De bäda gossarne satte sig åter ned, och sågo på hvarandra under en stunds tystnad. — Kände du igen honom, sade ena. — Ja, svarade den andra. Dessa få ord uttalades med läg röst liksom de fruktade att blifva börda. — Han var rädd för förräderi af oss. — Han gick utan att säga oss någonting. — Han kan ej vara långt borta. — Nej, han var mycket trött. — Jag kan nog finna honom oaktadt hans försigtighetsmått, om jag vill. — Jag också. De båda baronen sade ingenting vidare åt hvarandra; de reste sig och gingo at hvar sin sida af berget likt två unga jagtbundar på spår. Efter en fjerdedels timmas förlopp, satt Cherubino ånyo på sin plats vid elden; fem minuter derefter var Chelistini också der. — Nå?... — Nå?.... — Jag har funnit honom. — Jag också. — Bakom en rosenlagerbuske. — I en klippgrotta. — Ilvad hade han på sin högra sida? D En blommande aloe, och hvad böll han i händerna? — Sina pistoler med spända hanar. — Riktigt. — Och han sof? — Såsom om englarne vakade öfver honom. — Tre tusen ducater, det är så mycket som stjernan på himlen!... — Hvarje ducat gäller tio carliner, och vi