gördel var uppfylld af cartoncher och sammanhållen af ett silfverspänne; byxor af blå sammet, strumpor som höllos fast vid benen af smala läderremmar och slutligen sandaler fulländade drägten. Vidare hade han ringar på alla fi grarne, två pistoler och en jagtknif i bältet. De båda barnen vexlade med hvarandra en blick, hastig som blixt. Röfvaren märkte det. — Känner ni mig? frågade han. — Nej, svarade barnen. —Om pni kännen mig eller icke kan just vara detsamma. Bergens män äro bröder och böra kunna räkna på hvarandras bistånd, hvarföre jag räknar på ert. Sedan i går morgon har man förföljt mig såsom ett vilddjur, jag är hungrig och törstig. — Se der är hröd och vatten, sade barnen. Röfvaren satte sig, stödde bössan mot sitt knä, tog fram sina två pistoler och började att äta. Då han slutat, reste han sig upp och sade: — Hvad heter den der byn, der man ser ett ljus? och pekape dervid på deu mörkaste punkten af horizonten. De båda barnen fästade en stund sina ögon skarpt på den punkt han utvisat och aasträngde sig för att se; sedan började de skratta, ty de trodde att röfvaren ville roa sig med dem. De kunde ingenting se. De vände sig om för att säga honom det, men röfvaren var försvunnen. De förstodo då att han begagnat sig af denna list för att de icke skulle se hvart han tog vågen.