få icke mera än en carlin i månaden, så att vi skulle kunna lefva så länge som gamla Guiseppo utan att kunna förtjena tretusen ducater. De begge gossarne tego några minuter. Cherubino bröt först tystnaden: — År det svårt att döda en menniska? sade han. Nej, svarade Chelistini, menniskan är såsom fåret; hon har på halsen en åder, som måste skäras af, det är altsammans. — Betraktade du Cesaris noga? — Hans hals var bar, eller hur? — Det skulle således icke vara svårt att... — Ähnej, bara knifven är hvass. Hvar och en af de båda gossarne förde fingret öfver sina knifvar, derefter reste de sig upp och betraktade hvarandra ett ögonblick utan att tala. — Hvem af oss båda utför gerningen? sade Cherubino. Chelestini tog upp några småstenar från marken och sträckte fram sin tillslutna hand: — Udda eller jemnt? frågade han. — Jewmnt! — Udda är det, det blir din sak. Cherubino gick utan att säga ett ord. Celestini såg honom aflägsna sig åt det håll der han visste att Cesaris låg; sedan han förlorat honom ur sigte roade han sig med att kasta de småstenar ban upptagit, den ena efter den andra i den slocknande elden. Efter tio minuters förlopp återkom Cherubino. — Nå? sade han till honom. — Jag har icke vågat.