Cherubino och Celestini. Öfversättning från fransyskan at A. B. C. (För Norrlåndska Korrespondenten.) IL (Forts. från n:o 53.) Bönderna i Tarsia hade upptagit dem och man kallade dem vanligen modannans barn, såsom man der i orten brukar kalla hittebarn. De benämndes Cherubino och Celestino. De båda barnen älskade hvarandra, ty de stodo båda ensamma. De som upptagit dem underläto icke att upplysa dem att detta skett af barmhertighet och under förhoppning att förtjena paradiset. Gossarne visste saledes att de ej hade någon att hålla sig till och höllo af hvarandra så mycket mer. Som jag sade voro de sysselsatta med att vakta hjordarne ibland bergen, äto af samma brödstycke, drucko ur samma skål, räknade stjernorna på himlahvalfvet och voro glada och iyckliga, som om de egt alla jordens rikedomar. Plötsligt hörde de bakom sig ett buller och vände sig om. En karl, stödd på sin bössa, betraktade dem. Ja, det var en karl och haus kläder förrådde hans stånd. Han bär en hög Calabrisisk hatt, omlinlad med brokiga röda och hvita band och på kullen satt ett bredt sammetsband med silfverspännen; långa lockar hängde ned på beree sidorna om ansigtet, stora örringar, bar tals, väst med silfverknappar sådan som Nespolitanerna bruka bära, öfver skuldrorna var hastad en tröja från hvars knapphål två röda silkesukar hängde, bans läder