Norrländska Korrespondenten – 29 april 1871, sida 2

— nog är posten vigtig, det kan ingen bestrida, ty man står till ansvar för olyckan, liksom för ett brott. Jag glömmer väl aldrig den der stackars lokomotivfören, som här om året kom så illa ut och hans arma fästmö, fick just inte så roligt hon heller! Men den der saken är nu herr Verners egen, och för mig del önskar jag herrskapet alt godt! — Ja, — svarade Verner sorgset, — men i denna önskan ligger också begreppet om en skiljsmässa för alltid. Jag har dock en tröst, dyrbar endast för mig. Tätt vid den linie, som jag på min nya plats kommer att befara, ligger det kära Ekeby. När den föraktade lokomotivföraren ilar fram på sin svindlande fart, får han dock blicka dit och tänka, att der lefver, der finnes hon, som han aldrig skall glömma, aldrig upphöra att älska. Förlät, förlåt, mig Selma! min ofrivilliga sorg, som framkallat denna djerfva bekännelse! — Som ett bevis att jag förlåtit, — svarade Selma, — skänker jag min egen till utbyte. Jag skall också vara på min post, när den snabbe ånghästen ilar förbi vårt Ekeby, ty den föraktade lokomotivföraren, är i alla fall min älskling, min brudgum, och aldrig vill jag ha någon annan! — Ack, dyra Selma är det möjligt!? — utropade Veruer full af glädje och så tryckte han. henne med hänryckning i sina armar. Men kaptenskan deremot blef aldeles utom sig. Barn, barn, hvad tänken ni på? Selma är du tokig, har du glömt din far! — Åh, mamma lilla, jag är als inte rädd för pappa han är så god och fördomsfri. Om