Norrländska Korrespondenten – 29 april 1871, sida 2

jag ville gifta mig med Petter vår gårdsdräng, skulle pappa ej sätta sig deremot, ty Petter är en bra karl. — Gudbevars för ungdomen nu för tiden, — sade fru Ström, — den gör precist i all ting som den behagar! Men fru Ström gaf snart med sig. då de båda älskande med innerliga och kärleksfulla böner lade ann på hennes hjerta. Sedan talade också flickorra Verner, så ödmjäkt och vackert för sin bror. Och på det viset dröjde det ej länge förrän kaptenskan välsignade de båda barnen, som hon på nytt kallade dem, och inom den lilla kretsen rådde snart den fullkomligaste harmonie. Man gjorde afven bekantskap med syskonens morföräldrar. Det var ett vackert gammalt par, som man ej gerna kunde neka sin aktning och tillgifvenhet, — och när, för detta inspektoren, med glansande ögon talade om sin dotterson: om hans sträfvan, hans tillgifvenhet för de sina, — då lyssnade fru Ström med tårar i ögonen, men Selma deremot betygade sin ömhet, sin tacksamhet med sina smekningar, sins kärleksfulla blickar; och den unge mannen hade aldrig känt sig så lycklig, eller skådat framtiden i en så ljus, så löftesrik dager. Då kaptenen fick veta om saken sade han visst att altsammans var galenskap, men han bemötte herr Verner och hans systrar änum mera vänskapsfullt, och slutade med den för-klaring, att man väl längre fram, finge besin-va sig på partiet, ifall det ej blefve någom annan råd. Några dagar senare var kapten Ström med