Norrländska Korrespondenten – 22 april 1871, sida 2

till ekipage och då kan jag få åka och ha bra iaycken större glädje af min Stockholms sejour, än jag nu har. Så talade modern och Selma lyssnade villigt och delade slteligen hennes tankar. Man var nu i medio af augusti och familjens afresa från Stockholm var bestämd att ega rum om tvänne dagar. Verner nämnde ingenting, men han såg orolig och grubblande ut, och äfven på Selmas panna visade sig emellertid ett och anvat moln, En förmiddag, då kaptenskan jemte dottern tagit plats vid sitt fönster, — kaptelen var utgången — inträdde oförwodadt herr Verner, och vid första blicken på hans ansigte, märkte man lätt att han befann sig i en särdeles upprörd och bekymrad sin esstämning. Han frågade efter kaptenen och då han erfor att denne var utgången och skulle dröja borta hela dagen, helsade han från sina systrar, och bönfäll, att kaptenskan jemte Selma ville skänka dem ett besök i deras tarfliga hem, och ifall denna godhet beviljades, ville han klockan fyra hafva nöjet och hemta dem m. m. Mor och dotter tackade. Selmas ögm lyste at glädje, och oaktadt sin maklighet km det nu icke i fråga att fru Ström kunde säga nej; hennes nyfikenhet och äfven det deltagadde hon fattat för syskonen, gjorde detta omöjlig, Herr Verner dröjde en stund och mm pratade om åtskilligt, men det märktes tydligt att den unge mannen var förlägen och bekymrad. Fru Ström tillskref det hans kärlek och blygsamhet. Att några andra skäl kunde finnas. satte hon ej 1 fråga. (Farts.)