Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 3

i Småland. De äro så goda, så anspråkslösa, bäde Hilma och Bertha, och vi hafva kommit öfverens om, att vi skola korrespondera med hvarandra då jag lemnat Stockholm. Och deras bror har äfven bedt mig att få sticka in några rader i flickornas bref, — tillade Selma rodnande. — Men det skulle emellertid vara ganska intressant att få veta hvad den der herr Verner egentligen är för en karl? — inföll kaptenen. . — Ab, herregud pappa lilla! man behöfver ju bara se hans ansigte, för att vara forvissad om, att han är en god, en ädel och aktningsvärd menniska! — sade Selma med ifver. — Det är också min fullkomliga öfvertygelse, — sade fru Ström. — Ja, alt det der är godt och väl, — tortsatte kapteuen, — men karlen skall väl i alla fall ha någon befattning, ty man lefver då intet af ett hyggligt ansigte, det borde ni begripa. Systrarne äro då väl ett par fattiga sömmerskor det är klart, men hvad sysselsätter sig brodern med, har du aldrig hört något om den saken Selma? — Nej, inte ett ord, — svarade hon, — blott det, att han för några veckor tillbaka hade en befattning, men för en skada i foten måste begära tjenstledighet och den tjenstledigheten räcker förmodligen ännu. — Ah, — sade kaptenskan, — liksom ett ljus uppgått för henne, — nu vet jag. Han är säkert kassör åt något större handelshus, och med tiden kan han sjelf bli grosshandlare. Kaptenen började skratta.