Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 2

Mycket folk hade på aftonen kommit ut till lustslottet och man mötte en mängd promenerande i den vidsträkta parken. Småningom drogo sig alla närmare slottet, liksom för att bjuda det sitt farväl för dagen, der det stod smyckadt i sommarskruden, väntande på den ungdomens och kärlekens fest, som suart skulle firas der. Kaptenskan hade åtskilliga gånger tappat sina löseffekter, men hvilka Selma lyckligtvis altid fått reda på. Nu då man omgafs af så mycket folk, bad hon modern att hålla reda på sina saker. Hertigen af Dalarne, jemte sin bertiginna visade sig ett ögonblick, och allmänheten uttryckte som vanligt sina sympatier vid de furstliga personernas åsyn. Åfven kaptenskan gaf sin gärd af undersåtlig hyllning, ty bon trängde sig framåt för att bättre kuana se och glömde derunder aldeles bort hvar hon befann sig. — Ah, Selma! — utropade hon hastigt. — Min brosche, min brosche! den hoppade ur sjalen, såg du hvar den tog vägen? Selma tittade ner på marken, och se der blänkte broschen några steg ifrån henne. Hoa sökte tränga sig fram för alt taga upp den, men blef förekommen af ett fruntimmer i mörk sidenklädning som hastigt lutade sig ner, tog smycket emellan sina fingrar och ined mycken fermite stoppade det i klädningsfickan. — Du är oförbätterlig min vän, — sade kaptenen helt ond, — som aldrig har reda på dioa saker! — Selma skaffar mig nog rätt på broschen, — svarade fru Ström och såg helt trankilt