Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 2

gråtande, — jag såg ju så tydligt att fruntimret upp broschen och stoppade den på sig och derföre ber jag .... — Annu en gång, akta sig! — afbröt damen häftigt och lyftade hotande sin hard, så Selma drog sig ett steg tillbaka. — Våga, att vidare med ett enda ord vidröra saken och bon skall alt få ångra sig. — Var så god och på ögonblicket gif fruntimret igen smycket! — yttrade nu en manlig röst, — äfven jag såg tydligt huru fruntimret upptog och stoppade det på sig, och för att undvika obehag, är bäst att genast lemna fram detsamma. Selma kastade en blick på sin okände riddare och hon blef riktigt håde förvänad och glad, ty så vackert och själfullt var det ansigte, som visade sig tätt bredvid hennes eget och egaren till detta ansigte, mötte mycket lugnt de ovädersblixtar, hvilka ljungade fram ur den sidenklädda damens ögon. — Jaså! — skrek denna, utan att visa någon förlägenhet, — äfven han vill paådyfla mig att jag stulit den bär lilla flickans granlåt. Tvi vale, säna menniskor, som skylla hederligt folk för tjufnad! Var så god och syna mina fickor, — fortfor hon och surrade omkring lik en snurra, — men sen ska vi talag vid och ni ska stå te svars både för min fästman och för poliskonstapeln G., som jag känner och som jag ser derborta, för jag erkänner då aldrig att jag tagit någon brosche! — Kom för Guds skull härifrån! — sade Selma och fattade den unge mannen i armen. Hon var helt förskräckt då hon såg allas ö