Norrländska Korrespondenten – 15 april 1871, sida 2

efter dottern, som redan befann sig på jagt efter det förlorade smycket. Men ehuru Selma tydligt hade sett hvem som upptagit detsamma, var det ändå med en viss förlägevhet, som hon till den omnämuda damen yttrade dessa ord: — Förlåt mig. jag ber så mycket! Min mor tappade sin brosche, och jag såg. jag såg, att mamsell lyckligtvis hittade densamma. Den tilltalade spände ett par ögon i Selma, som gjorde henne helt darrande, så hvassa och hotande voro de. — Mamselll — svarade hon spotskts, — jag är ingen mamsell. — Förlåt mig! — vidtog åter Selma ödmjukt. — Jag visste ej att fruntimret var gift och en titel betyder så litet emellan främmande personer. — Det betyder gauska mycket eftersom aftonbladet sagt, att alla hederliga, ogifta fruntimmer skola beta fröknar, och jag har lika stor rätt dertill, som någon annan, och inte svarar jag på något tal, om jag ska skikaneras och skällas för mamsell. — Nå, fröken då, — sade Selma leende, — ber jag så mycket att återfå smycket, fröken var så god och stoppade i sin kläduigsficka! — Kors, att menniskan inte skäms! — skrek damen i silkesklädningen. — Hon beskyller mig för tjufnad, men akta sig hon min lilla vän! Jag kan kalla hit skarpskytten min fästman, som står derborta och jag kan vämda mig till polisen, som går och stryker rundtomäring oss. — Men min Gud! — sade Selma nästan