Norrländska Korrespondenten – 11 april 1871, sida 3

hon mycket belåten; men så lemnade han den unga flickan, antingen å Carl den trettondes torg. eller i Berselii park. Han måste nödvändigt sammanträfla med major T. eller kapten A. Men det dröjde altid öfver den bestämda tiden, innan fadern återkom, så Selma var uppgilven af trötthet och otälighet. Och på egen band vågade hon ej gifva sig af till Myntgatan, ty hon saknade helt och hållet lokalsinne och trodde sig således icke om att kunna hitta bem till hoteliet, der modern satt så lugn vid sitt fönster och njöt af sin Stockholmssesjour. Fick man någon gång fru Ström med sig, så hade hon en olycklig vana att förlägga, eller tappa alla möjliga saker: parasoller, näsdukar och handskar; och då blef det altid stor uppståndelse, ty kaptenskan var lika rädd om sina saker, som hon var konfus. Och kaptenen blef ond, men Selma ålades att leta rätt på det förlorade, som var kinkigt nog. Och huru det var, verkade det ena med det andra att hou började längta hem, ty i Stockholm var det då intet särdeles roligt. Man hade hunnit till den 27 juli. Kapten Ström talade som en god rojalist. vidt och bredt om morgondagens högtidlighet. Oaktadt sina relationer hade det ändå icke lyckats honom att erhålla några biljetter till Slottskapellet. Man hade således ingen annan råd, än att taga högtidligheten i skärskådande från gatan. (Forts.)