Norrländska Korrespondenten – 4 april 1871, sida 2

har assägsnat sig gående, yttrade Kant och aftog med en djup bugning sin hatt5 — Besynnerligt, mumlade Camilla, besynnerligt. Derefter yttrade hon i högdragen ton en önskan att under en stund blifva lemnad allena med fru Kant. Utan ett ord lemnade häradshöfdingen verandan och gick in i huset. Ehuru Gunbilds hjerta klappade af en viss oro öfver hvad som komna skulle, sköt hon likväl artigt fram en stol till den objudna gästen. Grefvinnan sjönk ned på densamma och förde sin näsduk, flera gånger öfver sitt brännande ansigte. Gunhild betraktade henne under tystnad. Slutligen upphörde hon med ens att fläkta med sin improviserade solfjäder, och utbrast plötsligt: — Säg mig, min fru, huru anser ni. den kvinna, som på ett eller annat sätt lockar en man från hans hustru och söker fråntaga henne hans kärlek? — Utan tvifvel såsom en ringaktad varelse; sade Gunbild med bestämdhet.. — Då är ni en sådan varelse, min fru. — Jag! Gunhild flög upp, som skulle hon blifvit stungen af en giftig orm. Derefter rätade hon upp sin ädla och höga gestalt till dess fulla längd och kastade med en på en gång stolt och värdig rörelse tillbaka sitt hufvud. Ni misstager er, fru grefvinna, yttrade hon kallt och lugnt, jag är ingen sådan kvinna. — Icke, och likväl stjäl ni från mig hvad som är min egendom, nemligen min: mans. kärlek. Tror ni icke jag vet att ban älskar er, tror ni icke att jag länge vetat; att det blott är för er skull, som han försummar mig, som