Norrländska Korrespondenten – 4 april 1871, sida 2

183) nemligen: att magistraten i den stad, som bar största solkmängden inom walkretsen, äligger att utsätta och låta i kyrkorna tillkännagifwa tiden dels för rösternas afgifwande dels ock för walets slutliga handläggning J anledning häraf beflöt magistraten att låta uti walkretsens kyrkor tuns göra dagen för walets slutliga handläggning, hwils fen vag, med fästadt afseende att bewis omtfungörelsens uppläsande i Östersunrs kyrka ide kunde med såkerhet komma magistraten tillhanda förrän ben 2 Mars, magistraten bestämde till påföljande dag. Af bwad magistraten sålunda haft äran anföra behagade herr justitie ombudsmannen finna, att magistraten rätteligen förfarit; dock har det icke undgått magistraten, att bet fan ifrågasåttas, huruwida det ide more lämpligt att uti kungörelse om tid och ort för malet äfwen bestämma tid för walets slutliga hanrläggning; men tillämpning af denna åsigt möter, synnerligen för Norrland, så stora proktiska swårigheter, att den ide torde wara af widare afseende förtjent. Sundswalls Råds hus den 31 Mars 1871. På Magistratens wägnar: Sw. af Sandeberg. A. I. Thomce. Efter att ha genomlåst ofwanstående embetguts låtunde fon man swårligen undgå att finna fig slagen med — häpnad öfwer den naiva förtröftan till juftitieombudemanneng behag, fom rveri uttalas. Omöjligen lär näml. någon i sagde opus finna annan utredning af orfaten till det omförmälda dröjsmålet än ett doldt erkännande af mar gistratens otunninghet. Det är ett hårdt ord, mi weta det; men det framgår ganska tydligt, att magistraten wid tiven för den första kungörelsens utfärdande, i likhet med hwad mid tmwänne före gåente riksragsmannawol egt rum ide wetat af högsta domstolens uppfattning om råtta tydningen af rifgrvajg-ordningeug ÄY 18 och 20, hwarå upp: märksamhet fästades först mid det sammanträde magistraten hade några timmar efter Östersunds walpretokolls ankomst. Wi hafwa alt skäl att wara belåtna med mas gistratens omsorg om ala laga formerg iafttagans ve, emedan derigenom helt säkert mycket bråf und weks och mer fännedom om mängder af i preju: dikater gifna lagtoltningar funna mi förstå huru lätt det warit att förbise ide blott i frågawarans de utan äfwen många andra prejudikater. Men det skulle hafwa warit renare spel och föga ned: fättande för magistratens anseende, om ban öppet erfänt retta, i stället för att krypa dakom för: menta prattiffa fwårigbeter, de der fynnerligen för Norrland skulle möta tillämpningen af ten åsigt, att i samma kunhörelse bör tilfännas gifwas tels tid och ort för walet, rels tid för dess slutliga handläggning. Det är att märka att magistraten ide uppgif: wer någon enda sadan prattisk swårighet, hwilket wäl ockjå warit swärt nog om ej rent af omöjs ligt, utan fordrar att blifwa trodd på sitt blot ta ord. Det skall blifwa intressant att fe, huruwida rifgdvageng justitieombursman äfwen för fin tel anser sistnämnde asigt ide wara af. widare affeende förtjent. Wi ha swärt att tro bet. För rolighetens skull funna wi ej underlåta på peta den lilla, näpna tnarrisbet fom magiftraten lägger i dagen genom att med mycken omsorg und wika att titulera t:r Wikström för riksdagsman. Det lär wäl äntå wara i säkdan egenskap och icke såsom collega fåhole hr W. lemnat de upplygnins gar, öfwer hwilka magistraten haft att yttra sig. Sluttigen och innan wi lemna ämnet torde det ej wara ur wägen erinra om en eegentlighet eller oriftigbet i Sundswallspostens sätt att falla br W:s skrift för en anmälan. Af ordalydelsen framgår snarare twårtom att upplysningen Dblifmit lemnad på anmodan af meterbörande, fom tyckes hafwa fåstat uppmärksamhet wid förhålans AA AA— —