på flydda sälla dagar och emotsåg med bäfvan sramtiden. Hvarföre? Ack hvarföre blef jag icke min ungdoms första kärlek trogen? mumlade han, och tårar af grämelse och sorg ville tränga sig ur hans ögon. Han blickade framåt och såg i fjerran ett litet täckt landthus framskymta. Der bodde hon, der lefde hon, spridande endast trefnad och sällhet omkring sig. Han viste det, han hade sjelf varseblitvit det. Huru mången gång under en mulen våraftons dunkel hade han icke stått dold bakom några träd, och skådat in i häradshöfding Kants hem, och med gränslös förtviflan jemfört det med sitt eget. Huru hade han icke då sett Gunhild syssla vid thbordet, och stundom kasta en vänlig blick till sin man, som alltemellanåt varmt nickade åt henne, Han hade sett det, och han måste åter gå till Camilla, hon, som hvilade på soffan i en sysslolös och likgiltig ställning, och som icke mera hade för honom något bjertligt ord, någon varm handtryckning. i (Forts.)