Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1871, sida 2

hade med skarpa tänder inträngt i hans bjerta. På soffan låg Gunhild, nästan i samma ställning, som han lemnat henne, endast med den skilnad, att hon då varit vaken och nu sof. Ett drag af kall stränghet öfverflög Kants anlete vid hennes åsyn. Han böjde sig ned öfver henne och betraktade henne forskande, och så småningom veknade hans sinne, och utan att han visste deraf föll en tår ned på en af hennes händer. Med ett lätt rop spratt hon till och vaknade. Hennes första blick mötte hans, bennes första rörelse var att sträcka armarna mot honom och luta sitt hufvud mot hans bröst. — Säkra tillflyktsort, ljufva hamn att landa vid efter en storm på hafvet, hviskade hon, må du blott icke svika mig och kasta mig åter ut, för att kämpa med de vreda böljorna. Hon böjde sitt ansigte mot sin man, och hennes ögon sade så mycket, som hon aldrig med ord kunde uttrycka. Kunde han väl då vara sträng, kunde han ens försöka vara kall? Nej, kärlekens eld genomglödde hela hans varelse, och hjertats värme lifvade äfven hans drag. Han drog henne ned på sitt knå, och aldrig sedan hennes trolofning hade sådana ord, som nu, ljudit frän hans läppar. Hänförd och liksom dragen allt närmare intill honom, lyssnade Gunhild, och hon blef allt mera bekant med sin mans fulla hjertas rikedom. Och denna rikedom hade hon velat försaka. Hvilken dåraktighet! Det skulle nu bli hennes mål att söka behålla den. Och våren kom och sedan sommaren och hela naturen klädde sig i sin högtidsskrud. På Elfudden blomstrade tusen