Norrländska Korrespondenten – 23 mars 1871, sida 2

mo till lif utan hennes vilja, denna vilja, som hon trott sig kunna styra efter behag. På hvad tänkte hon då? Endast och allenast på de båda män, som med starka händer ingripit i hennes öde, och till hvilka hon kände sig dragen med en oemotståndlig makt. Hon förmådde icke slita sig lös från de krafter, som bundo benne, hon behöll båda, ehuru hon sträfvande efter frihet från åtminstone den enes välde. Arma Gunhild! Hon låg der, kämpande inom silt eget hjerta, som mot den värsta fiende. Seger ville hon hafva, seger måste hon äfven få. Plötsligt reste hon sig upp, och hennes ögon bruono. Hon blickade åter mot dörren, genom hvilken hennes man nyss utgått, och hon tryckte händerna hårdt mot bröstet. — Gud har gifvit mig ett upproriskt hjerta, mumlade hon, men han har äfven skänkt mig ett klart förnuft, må jag söka vara lycklig, tills jag verkligen blir det. Hvartill tjenar det att sörja och klaga? Ingen i verlden tycker om tårar och smärta, men många älska glädjen och njuta af den. Lefve således glädjen och död åt all sorg och onyttig förtviflan! Jag är nu mera icke endast till för mig sjelf, jag måste ju lefva i och för andra. Hon strök sitt nedfallna hår ur pannan, och hennes anlete blef ljusare och klarare, som skulle en solstråle glidit deröfver. Och nettens timmar de flögo framåt med osyuliga vingar, och snart uppspirade morgonrodnaden på himlahvalfvets klara azur. Med tysta steg smög sig häradshöfding Kant in i sin hustrus sofrum, och mörk var hans blick, dystert hans anlete. Sömnlös hade han tillbringat natten, och smärtan