Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1871, sida 2

en ganska hög grad. Men det kunde icke lhjelpas, han kunde icke göra det skedda ogjoOrdt, och han måste sälunda finna sig deri. En dag i borjan af mars månad, hvilade den unga grefvinnan Rubensköld, som vanligt, på soffan i sin boudoir, och på golfvet vandrade med otåliga steg af och an bennes make. — Jag säger dig, min bästa Camilla, utropade han och stannade framför herne, jag säger dig, att vi måste bevista deuna bal; det går icke an att afhalla oss derifrån; det skulle se mycket illa ut, och sannerligen vi kunna indvika att fara dit. — Icke, och hvarför det, om jag får fråga? Skall jag behöfva vara tvungen att bevista en tillställning, som icke roar mig? Nej, i sanning, det kan icke vara ditt allvar, och jag för min del ämnar äfven visa, att jag dertill tvingas af ingen. — Men, min sötaste vän, kan du då icke förstå att man äfven måste fästa något afseende på det allmnäna omdömet? Vi skulle få opinionen emot oss, och det vill du väl hiler icke? Dessutom är det ju en bal, och sådua nöjen brukar ju icke du förakta. — En bal i ett presthus på landet, i anning, Arthur, man skulle kunna tro, at du autoge mig vara född i en bondgård, yttade den unga kvinaan harmfullt och ka:tade en nörk och vredgad biick på honom. — Huru som helst, Camilla, så måste du följa mig på denna bal i afton, inföll han kallt och började åter sin vandring fram och tillbaka i rummet. — Måste, upprepade hon, lågande af vrede,