Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 2

sträfvat efter, och då lady Murial blef hans, kände han icke endast tjusningen af hennes egande, utan äfven en stor och mäktig triumf öfver de många, som nu skulle skåda honom med afundsjuka blickar. Efter en timmas vistande i salongen under vänligt samspråk med sina svärföräldrar drog sig den unga frun tillbaka till sina rum, för att der hemta en stunds hvila efter resan. — Huru finner du ditt nya hem, min älskade Camilla? frågade Arthur, då han kort derefter inträdde till henne. Hon halfläg i en stor emma, som blifvit skjuten fram till fönstet, och hennes mörka ögon skådade drömmande ut i det fria. Han tycktes icke ha hört sin mans fråga, ty intet svar kom öfver hennes läppar. Han upprepade den med något högre röst. — Åhjo, så der; här fordras dock många förändringar. — Som vi gemensamt skola företaga, ja, i sanning, du har rätt. Men säg wig, da tycker ju att trakten är förtjusande? Se di: åt sidan, just nu, när solens sista stålar förgylla bergen och trädtopparue; icke sannt, det är en herrlig tafla? Skönare kan du knappt få skåda i Ilalien. — Nej, visserligen icke. Men, hör du Arthur, under hitresan tyckte jag du talade om familjejuveler; finnes det då verkligen sådana? — Ja visst, min älskade, ja visst, men dem vill du väl icke se nu; se i stället der midt öfver på sjöns vackra, krusiga böljor, se, huru de glittra, när de sakta röras af aftonvinden;