Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1871, sida 2

de äro naturens vida skönare juveler än alla konstgjorda i verlden. — Uvilket poetiskt språk, min vän, är det hemlandets luft, som kommer dig att tala så? Men låt mig se de der juvelerna. Jag känner mig just nu böjd derför. Hon reste sig till hälften upp och såg leende på honom. Han gick ut och återkom efter en kort stund med ett litet skrin af perlemor. Camilla fattade det med sina båda händer och och tryckte på en sjeder. Locket flög upp. Hon öppnade redan sina vackta läppar, för att låta höra ett utrop af förtjusning, men hon tillslöt dem åter, utan att ett ljud förnamns. Den nygifte mannen stod i spänd väntan att få höra hennes omdöme. Det kom äfven slutligen. Camilla tog upp ett utsökt vackert halsband af guld, inlagdt med diamanter och äkta perlor, och höll del mot dagern i fönstret. — Dina familjejuveler äro passabla nog, sade hon likgiltigt, och tillåste åter skrinlocket; om de blifva iitet moderniserade, kan jag möjligen begagna dem på någon landsortshal. Grefven stod som fallen från skyarne. Knapt en drottning kunde skryta af att ega sådana Juveler, och likväl tyckte för detta lady Murial att de voro passabla nog. Grefven kände liksom ett styng af smärta genomila sig, och för första gången sedan hans giftermål föll honom den tanken in, att den kvinna, som blifvit hans hustru, icke var för honom och att han var föga för henne, om han icke kunde förskafka henne den oerhörda lyx och rikedom, hvarvid hon blifvit van. Han älskade. och kärleken är såsom man säger, blind,