Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1871, sida 2

miu smärta och aldrig låta någon ana att jag led. Men det behöfver jag icke göra, ty min fästman — jag vågar redan säga så — är icke falsk och trolös, som den här bokens hjelte, han kommer nog snart tillbaka, och då blir det ett hejdundrande bröllop på slottet. — Barn, barn, dåra dig icke med denna narraktiga illusion, du har nu väntat i fem år och han har icke kommit. Modren stannade vid bordet, der flickan satt och såg allvarligt på henne. , — Illusion är icke något passande ord vid ett tillfälle, der endast verklighet är för handen. Arthur sade, att han skulle komma, och han kommer äfven, sade hon lugut. — Ja, när kanske du, liksom flickan du läser om, dött af sorg och längtan, Guuhilds glada anlete fördunklades af en lätt skugga. — Med hvilken mörk färg du målar min ljusa tafla, mamma, anmärkte hon. — Jag ser saken på ett annat sätt än du, mitt baron. En nittonårig yuglings löften äro icke mycket att bygga på. Tiden utplånar äfven de skönaste bokstäfver. — Icke kärlekens, mamma, utropade Gmhild, inspirerad, de äro med outplånliga eldbekstäfver inristade i hjertat. — För att förbränna det, ja, kanhända för mången är det nog så, yttrade fru Alm med ett vemodigt leende och strök de blonda lockarne ur dottrens panna. — Dessutom, fortfor Gunhild, så gaf mig Arthur denna trolofningsring, och så länge stenen i den är klar och glänsande, så länge är