Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1871, sida 2

fägring, och från södern flyttade tusentals fåglar till norden. Fem år hade försvunnit sedan ynglingen och ungmön i skogsbacken straxt nedanför Rubensholm vexlat sina löften om obrottslig trohet. Den lilla täcka hyddan stär ännu kvar, och grässoffan, på hvilken de suttit, grönskade ånyo. Allt är sig likt i dalen, och der borta på kullen reser sig Rubensholms slott, på afstånd liknande en väldig örn med utslagna vingar. Allt är sig likt, sade vi. ja, allt, till och med inne i hyddan, som för fem år sedan. Solen glänser nu, som då, på fönsterrutorna, men nu kommer icke, liksom då, en liten täck flicka ut genom dörren. Hon sitter derinne vid bordet, lutad öfver en bok, och hennes mor gär omkring, sysslande med hvarjehanda i rummet. Gunhild har blifvit mycket vackrare, sedan vi sist sågo henue. Det täcka barnet har utbildat sig till en skön jungfru, och nästan endast de ljufva blåa ögonen och det hjertegoda leendet äro kvar af vår fordna Gunhild. Hon stöder sin lilla hvita band mot kinden och ser begrundande upp från boken. Det är en väl skrifven roman på engelska, som hon läser. Hon har under tidens lopp lärt sig detta språk, och äfven flera, för att i bildning och smak kunna bli värdig den brudgum, som hon trodde snart skulle komma och hemta henne. Boken handlade om en ung flicka, som genom åtskilliga omständigheter blifvit skild från sin fästman, och förgäfves väntade på honom i flera år samt, då han icke kom, slutligen dog af sorg. — Det skulle icke jag göra, sade Gunhild och höjde trotsigt sitt hufvud. Jag skall bära