Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1871, sida 3

De försumlade åtskildes willrådint, utan något beslut setan orrföranren förklarat, att bör ide börde8 något widare förekomma till öfwerlägnina. Rustning och RoteringHärom skrifver C. A. Ågaråhl, den svsillrike statsekonomen och utmärkte forskaren i Sverges häfder, i tredje delen, andra häftet, sidan 428 af sin statistik följande: Likvom de nuvarande permaneute skatterna uppkommo ur tillfälliga gärder, som tör alltid fixerades. så har äfven det så kallade indelningsverket — genom hvilket alla kronooch skattehemman, obervende af sina öfriga skatter, blefvo förpligtade att uppställa den svenska armen till lands och sjös fullständig, med manskap, hästar och befäl, uppkommit utur en tillfällig eller egentligen för krig gällande konungens rättighet att af dem utskrifva krigsmanskap. I äldsta tider utgick krigsmanskapet från allmogen på konungens kallelse, da häraderna aflemnade erforderligt manskap, hvilken sålunda var till viss grad frivillig, och ofta i fäderneslandets fara utsträcktes till man ur huse, Sedermera, särdeles efter konung Gustat I:s tillträde till regeringen, förbyttes denna kallelse till så kallad utskrifning på hemmanen, Man utskref till soldat hvar 10:de högst sällan hvar 8de man på kronooch skattehemman, och hvar 20:de högst hvar 18de eller lö:de på frälsehemman. Uuder krig, — och sådana hade Sverige oupphörligt — utgick den ena utskrifningen efter den andra, och ingen kände när gränsen för manskapets utkräfvande inträffade. Af det högst tryckande och osakra i detta förhallande betjenade sig Sverges store orgauisatör Carl XI att förmå allmogen till en frivillig öfverenskommelse med kronan att för alltid bestämma icke blott det manskap, som hemmanen skulle utgöra, utan ä:ven bidragen till dess underhåll. Till befälets uppsättande fann han tillräckliga medel i de otaliga gods och hemman som han genom reduktionen hade återbördat från adlen.o Sedan anför Agardh hurusom redan före Carl XI:s tid tanken på en bättre och bestämdare ordning i detta afseende vaknat hos allmogen sjelf och att uti Dalarna allmogen redan år 1612 erbjudit sig uppställa ett regemente af 1400 man emot det att den blef befriad från alla knektutskrifningar, exemplet följdes af ätskilliga andra provinser, men konung Carl XI, som ansåg att en sådan solidarisk uppsättning af regemeuten kunde föranleda åtskilliga tvister och godtyckligheter, ordnade derför denna angelägenhet på ett mera bestämdt sätt genom att föreskrifva andelen för hvarje särskildt hemman och genomdref denna sak sedan han bemäktigat sig envåldsmakten samt delade derefter indelningsverket i infanterirotering, rustning och båtsmansrotering. Infanteriroteringen eller hållandet af soldat åtogo sig hemmanen endast för att befrias från utskrifvingen och utan att dervid få någon afkvittning af sina öfriga skatter. Den älades krono-, skatte-, och allmän frälsejord. Emellan roten och kronan upprättades ordentligt kontrakt, om alla rotens skyldigheter, hvilket aldrig af kronan utan särskilt medgifvande kunde ändras eller rubbas och har i sjelfva verket under alla omskiftningar blifvit hållet i helgd. Förändringar hafva visserligen blifvit gjorda, men alltid till rothallarens fördel och med deras bifall9. Derefter omtalar Agardh hvad roten har att prestera enligt kontraktet samt meddelar en tablå öfver svenska indelta infanteriet och nämver om extra roteringens uppkomst efter Finlands förlnst är 1899, hvarefter han behandlar Rustningen. Uti en del landskaper, särdeles de mera slättländiga, indelades kronooch skattehemmanen till kavalleri. Uppsättandet deraf kallades rustoing, och hemmanen rusthåll. Det är märk