Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1871, sida 2

lyfte sitt ansigte till jemnhöjd med hans, och med stormande förtjusning tryckte han en lång kyss på hennes läppar. Morgonsolen kastade ett strälande skimmer öfver deras hufvuden, och en hel här at toner kliangade genom luften. Fåglarne sjöngo lofsånger till deras unga kärleks lycka, dalens mängfaldiga blommor lyssnade med helig andakt till alla de trohetseder och rika löften, som vexlades mellan de unga, hvilka helt hastigt tyckte sig blifvit förflyttade till paradiset. Ljufva, herrliga voro de ord, som ynglingen hviskade i flickans öra och altmera glödde hennes kinder vid bans upprepadekärleksförsäkringar. Gud ev Amor väfde med snabba händer sitt rosenskir krivg dem båda, och förgäfves sökte de undkomma det fina nät, som omsnärjde dem, Gunhild var likväl den första, som sönderslet några af dess osynliga trådar och förnam, att verkligheten äfvenledes i en stund, som denna, kunde utöfva sitt inflytande. En skata-flög nemligen helt tätt förbi deras hufvuden, och hon öppnade sin näbb, för att låta höra ett hånskratt. Flickan ryste till och drog sig med häftighet ur sin älskares glödande omfamning. — Hör du, Arthur, hviskade hon skälfvande, skogens fåglar skratta åt oss, det är ett elakt förebud. Den unge grefven smålog. — Bah! sade han blott och ville ånyo draga henne intill sig. Men Gunhild hade nu en gång uppvaknat ur sitt saliga rus och icke ens bans ömma blickar förmådde åter insöfva henne. Hon var skygg och rädd, som en vild dufva,