Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1871, sida 2

och ett visst misstroende låg i hennes röst, då hon sade: — Ack, Arthur, om fyra är, då du återkommer, skall jag påminna dig om denna skatas skratt, vi få då se, om du icke är af min mening att det: var åtminstone för mig ett elakt förebud. Många tankar och känslor kunna under dessa år uppstå hos dig, och det är icke sagdt, att, när du återvänder, du ens har en enda blick för Gunhild. En flammande vredes blixt tände sig i ynglingens mörka ögon och han stampale med foten i marken, — Hvarför envisas du att uppepa dessa lumpna misstankar, utropade han. Hvarför vill du icke tro på min kärlek och dess varaktighet. Fyra år. det är en ganska kort tidrymd, då man älskar, och den skall försvinna lätt nog för oss båda. Sedan återkommer jag, och då vill jag omfamna dig, Gunhild, som min brud, min maka. Svär, att du så länge vill vänta mig, att ingenting i verlden skall förmå lösa dig från ditt löfte till mig. Han fästade ögonen med en genomträngande, lidelsefull blick på henne, och ett lycksaligt leende spridde sitt skimmer öfver flickans sköna drag. — Jag svär det, sade hon, höjande sin hand med en högtidlig rörelse. Och solen kastade några gnistrande stålar i hennes blonda 10ckar, och den klarblå himmelen öfver dem hörde bennes ed. (Forts.)