Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1871, sida 3

hvilken hade sina orsaker att vilja träffa dessa personer. Värden sade att de ville vara okända och att de hade förbjudit att insläppa andra än sådana, som nämnde dem vid namn; detta oaktadt utvisade han deras rum och förde markisen till öfversta våningen framför dörren till ett af de torftigaste rummen. Denne klappade på dörren, hvilken man först underlät att öppna; men slutligen sedan han klappat temligen härdt, öppnades dörren till hälften; men vid åsynen af sändebudet och hans sällskap, ville den som öppnat åter tillsluta dörren, under det att han sade att de tagit miste. Markisen steg häftigt fram till dörren och trädde in, sedan han gifvit sitt folk ett tecken att vänta honom der ute. Ensam med den främmande, såg han en ung man af ganska hyggligt yttre; hans drag öfverensstämde på det nogaste med signalementet. Han var åtföljd af ett ungt, vackert fruntimmer. Hennes ansigtsdrag liknade äfven den beskrifning grefven af Moncada hade gifvit honom. Den unge mannen tog först till ordet och beklagade sig öfver det våld man användt att intränga hos en främmande, som i ett fritt land lefde under lagens skydd. Den utskickade trädde honom närmare för att sluta honom i sin famn. vbet behöfsv, sade han, här ingen förställning, min bäste grefve, jag känner Er. Jag kommer icke heller hit för att förorsaka Er eller denna unga dame, för hvilken jag intresserar mig mycket, några ledsamhetero. Den unge mannen svarade, att man bedroge sig, han vore ingen grefve, utan son till en köp