Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1871, sida 1

Motioner af Norrlands rilsdagsmän inom Audra kammaren. II. Af hr Pehr Tjerulund: om dödsstraffets uppr häfwande och utarbetande af förslag till de ändringar i strafflagen som pålallas af nämnda straffarts upphörande. Då jag går att upptaga en fråga, som wid flera rifsdagar förewarit och som, enligt min tanle, icke bör eller kan falla, nemligen den om dödsstraffets afskaffande, torde det tillåtas mig att fästa uppmärtsamheten på några af de skäl reservanterna emot 1868 års lagutskotts betänlande n:r 4 anförde till grund för det utslag man lyckades åmägabringa inom ritsdagen. En reservant yttrar: På ena sidan stå förfäktarne af humanitetens och civilisationens anspräk, ifrande med öfwertygelsens wårme för uttagandet af sista steget på en bana — straffmildringens — fom brott: malslagstiftningens historia owedersägligen anwisar, fom mildare seder sedan århundraden tillbaka för: mått statsmakterna att beträda, och fom medginvans det, för få widt den hittills blifwit i de flesta läns der beträdd, enligt brottmålsjtatiftiteng vitsord ide wisat fig wara för samhället wådlig. Således erkanner reservanten, att en mildare lagstiftning i detta fall icke är wådlig, men straxt derefter fram: drager han twenne exempel, wisande att folket, den utan all jemförelse stora allmänheten till wiss grad wore uppsktatad af twänne ohyggliga tilldragelser, nemligen förgiftningarne i Silbodal och ett mord i hufwudstaden, med det senare äsyftande det af Margreta Larsson då nyligen begangna mordet. Han har otwifwelaktigt rätt, att allmänheten war upp: ffafad, men ide af mordbegär å de brottsliga utan af sasa för brotten. Då den förre genom sjelfmord hade undandragit fig lagens arm, och den sednare, genom fal. m:ts nåd, bödelns bita, hördes wäl en och annan yttra fin missbelåtenhet, att icke bödels vxan fått förkorta deras tif, men den stora allmän