Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1871, sida 2

din egen, för att hinna sitt mål, icke bör du derföre vredgas på honom, ty han är ju ändå altid din broder inför Gud, och bör vara det äfven i ditt hjerta. Och vi böra minnas att gäfvorna äro mycket olika, men en skuld altid densamma och det är den mildhet och skonsamhet vi äro skyldiga hvarandras. Sedan prosten ännu ytterligare med klar och tydlig röst ordat i detta ämne, tillade han denna fromma önskan: vOch måtte nu den kärlek och frid jag predikat för eder, isynnerhet göra sig gällande inom familjen och hemmet, för att derifrån sprida sina klara strålar öfver hela menskligheten ly Öfversten hade mycket uppmärksamt åhört prosten och småningom böjt sig djupt ner i banken. Äfven äfvers:innan hade lyssnat med hela sin själ, och ytterligt samvetsgrann, samt sträng emot sig sjelt, som alla ädla naturer; undrade bon, om hon ändå gjort fyllest tör euigheten och friden inom sin omgifning. Men — fortfor prosten, — ännu ett ord till dig, du som är ofördragsam och kärlekslös! Kom ihåg, att en gång i din dödsstund, ditt hårda sinne skall bereda dig bittra kval, genom minnet huru du sårat och marterat din likes hjerta. Men skulle han, din förolämpade broder gå bort före dig, då skall du erfara ännu bittrare marter, ty hans sorgsna, förebrående blick skall följa dig ditt lif igerom; vakande och sofvande skall du se den och den fruktlösa ångern skall verka, att du aldrig mera skall fluna någon ro i din själ.o