hafva råd eller lägenhet att vårda sina små sjuklingar hemma, men som underrättas om att den tillflyktsort, hvilken så kärleksrikt upplåtits åt de lidande barnen, under natten träffats af fiendens bomber! Min stackars lilla gosse är sjuk, — säger den fattiga kvinnan i Paris, — Huru skall jag kunna sköta honom, då jag tidigt om morgonen måste begifva mig till mitt arbete och först sent om altonen återvänder hem? — Madame, för barnet till FEnfantJesus, — har svaret alltid blitvit. — Bättre omvärdnad kan det ej fa än der. LEnfant-Jesus, Barnet Jesusv, heter sedan gammalt det förträffliga barnsjukhuset, de fattiga samiljernas tröst och hjelp, den inrättning som ryckt från döden mången blifvande nyttig samhällsmedlem, som åt en tröstlös moder återskänkt hennes älskling, åt mången betryckt fader hans älderdomsstöd, ett sjukhem, som blifvit förebild till många andra i Europa, äfven i det Tyskland, hvars krigarskaror nu försöka att förgöra det. Låter barnen komma till mig sade han, efter hvars eget barnanamn den ädla inrättningen är uppkallad, och till TEnfant-Jesus hafva de kommit, dessa armodets barn, som behöft läkedom och vård. De hafva gjort det under denna tid, ävnu mera kanske än vanligtvis. Födan bar varit altför kvapp och ohälsosam i det torftiga hemmet; kölden har härjat i vindskamrarne i den belägrade staden: sjukdomen har följt i hungrens och köldens spår; men hos Barnet Jesus? har funnits barmhertighet och hjelp, och der bar man ända till bombardementets början ej erfarit några af belägringens fasor. För närvarande har sjukhuset nära 700 sängar, af hvilka omkring 600 tillhöra invärtes afdelningen. Omkring 4000 sjuka barn mattagas der hvarje år och öfver 15 000 konsultationer meddelas gratis. Utaifterna för sjukhuset stiga till omkring 400 000 fr. årligen. Ett bombardements fasor äro all id ohygaliga, men det gifves omständigheter, under hvilka de blifva nästan omöjliga att tänka sig ... Det gifves ingen orsak att tro, säcer en engelsk tidning, att ej Notre-Dame skall skjutas ned, ingen anledning att antaga, det icke hvarenda bygnad, som i århundraden varit Europas stolthet, utan uågon varning skall störtas i gruset för att åtlyda en monarks och en nations befallningar, hvilka pu visa att hvad de önskade var icke att eröfra, utan att mörda och ödelägga. Ingen anledning? Jo, en finnes dock ännu, men om uppskof lävgre göres, skall också den anledningen upphöra att finnas. År Europa, är Enpland, fragar det engelska bladet, villigt att bära det förskräckliga ansvar, som följer med att förblifva en slö och overksam äskådare af detta fasaväckande brott, detta det oerhördaste valdförande af menshligheten hvilket det skall vara den framtida bistorieskritvarens pligt att omtala? Det är denna fråga. som England nu gör sig sjelf. Nu sinves ingen annan utväg än att vädja till de neutrala makterna. Preussen har för längesedan visat sig dört för alt vädjande till dess barmhertigbet, mensklighet och rättfärdighet. Det bar nu uppnått. tinnarne af sin biodskuld. Det har med välberådt mod föredragit vandalismens pris framför vamnet af högsinnad segerherre. För Preussen skall framtiden nog hafva en vedergällning, och denna vedergåälli ing, i hvad form den än må komma, skall också på ett eller annat sätt komma öfver dem, som genom sin tystnad godkänt en skandal för menskligheten, hvilken ropar högt till himlen om hämud. Detta yttrar en engelsk tidning, och då var det likväl ännu icke bekant i England, att det tyska artilleriet beskjutit det kvarter der den som anbefaller skjutningen mycket väl vet att sexhundra sjuka bara befunnos samla