Det bombarderade Paris. Till en början var det ännu endast fråga om kyrkor, undervisningssalar, biblioteker, mueer och det intellektuela lifvets stora monunenter i den stad, som med rätta blifvit kalad verldsstaden. Sedan dess har bombardenentet träffat ej blott lärdomens verkstäder och len vetenskapliga forskningens hem, utan äfven le salar, der sjikdomen och det menskliga eändet funnit en tillflyktsort. Paris har många sådana salar, och tyskarne nafva altså ett stort fält för sin nya verksamret. Paris bar länge varit bekant för sin vidsträckta och intelligenta välgörenhet, för sin verksamma mensklighet, för att taga de olyckiga i beskydd och att söka skaffa lidandet bot, let obotliga lindring. Derom äro tyskarne icke okunniga. Att matta hugget åt detta ball, är stt matta det åt mensklighetens eget hjerta, Manne den taake, som dervid leder handen, lillhör en menniska? Manne det icke snarare är den ohygligaste, den vidunderligaste afgrundsbanl a?