— Ja, — svarade Ottenie leende — den är verkligen så klar och vacker och harmonisk, att den borde verka försovande och förlika alt som är stridigt och split!radt. Men söta Lotten säg mig nu hvarföre din fästman talar så der, tvärtemot sina tankar? — Ack, inser du det icke goda Ottonie! Han är ju prest och dertill en helt ung prest, och har han ej som sådal, i många tall svurit det gamla, det föråldrade trohet? Sttode han ensam i verlden bröt han kanske med presten, men nu är jag ett band på honom, occh hvad som gäller mycket mera min stackars August har sju minderåriga syskon och en gammal mor att hjelpa, och derföre är det ej underligt att hans rock är så trådsliten! tillade Lotten med ett melankoliskt uttryck i rösten. — Har magister Tellman sju yngre syskon? frågade Ottonie med deltagande. — Ack ja! — svarade Lotten. — Och barnen äro sjukliga isynnerhet flickorna. — Men nu söta Ottonie får du ej tänka något ondt om August för det jag berättat dig. Det är hans fattigdom ser du, och hans mor och syskon som gör, att han ej vill stöta sig med pappa, eller presterne i allmänhet. Ottonie svarade ej, bon satt helt tyst och eftertänksam liksom magister Tellmans slägtförhållanden gifvit henne ätskilligt att fundera på. — Och sedan, — återtog Lotten ifrigt, med det behof kvinnan altid känner att söka urskulda den hon älskar, äfven om hon derigenom sjelf skulle ställa sig i skuggan — så får jag säga dig, att det till någon del äfven är mitt fel. Jag har så mycket bedt August att skona