den ändå mycket osäker. Du vet att min fästman ifrar för alla reformer, då pappa deremot afskyr dem, detta gör att de aldrig numera kunna förlikas och pappa har, åtminstone med orden upplöst vår förbindelse. Och huru smärtsamma äro icke dessa missförstånd, detta split, emellan dem man älskar och aktar?! Sådana bekymmer har åtminstone icke du goda Lotten. Lotten såg litet mystisk ut. — Hvad vet du väl om den saken Ottonie? frågade hon. — Du gör mig förvånad Lotten, jag förstår ej din mening. — Nå, så hör då, men låt för all del hvad jag nu säger dig bli oss emellan, Min August sympatiserar fullkomligt med grefve Oscar och berr Hiller, och älskar och aktar dem båda af hela sitt hjerta. — Men min Gud Lotten lilla, huru kan det der vara möjligt! Jag har ju sjelf hört magister Tellman sitta med prosten och pappa och i fullkomlig barmoni med dem, af alla krafter fördömma hvad de ogillat. Detta kan jag omöjligt fatta. — Ack, lilla Ottonie, att du så misskänt min August, fast det är då sant, att det endast är jag som känner haus verkliga tankar; men huru kunde du ändå tro, att han icke som andra unga män, ville något bättre, och ifrade för framåtskridandet? Du måste komma ihåg att det icke är mera än tre år sedan, som August låg i Upsala som student, och huru omtyckt och eftersökt han var, för sitt glada lyune, sina frisinnade ider och för det han sjöng så väl. — kom bara ihäg hans vackra röst Ottonie!