Kärleken och de nya Ideerna. Berättelse af Elis Emil. (För Nya Norrländska Korrespondenten.) (Forts. från n:r 12.) — Ursäkta fröken Ottonie, att jag med detsamma ber fröken följa upp med Lotten på heunes rum! Jag är sysselsatt med bakning, och fasligt sent hafva vi i år kommit till med julsysslorna. Men jag tror minsanu att det kommer sig af det här välsignade nyhetsmakeriet, som den der höglärde herr Hiller står i spetsen för, och som gör att folk jemt springer till grannsocknen för att höra honom predika. Rätt som det är står vår egen kyrka tom. Nu har Nordman lyst ut sockenstämma tills om söndag och då kommer väl det ena med det andra att afhandlas. Dock är jag rädd, att altsammans till slut förargar gallfeber på min stackars gubbe. — Ån. kära, goda prostinna, — svarade Ottonie, — det är i sanning en öfrverflödig fruktan: prosten är ju så ettergifvande, så tålig och mild. — Ja, ja, — svarade prostipnan, — fröken Ottonie har vist rätt att min man är en riktig Gudsengel, af tålamod och fromhet! Lotten och Ottonie gingo nu upp på den förstoämnodas tum och sedan de båda flickorna tagit plats började Lotten: — Du ser så ovanligt glad ut min lilla Ottonie, att något särdeles måtte inträffat? — Ja, du har rätt, — svarade Ottonie och