Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1871, sida 3

fram till Norrby. Oscar skall bli mycket glad öfver den öfverståndna faran och den kära gästen, ty naturligtvis stannar öfversten vid Norrby öfver natten. — Noj tack! tack! — svarade öfversten. — Min bustru skulle förgås at oro äfven om det sändes bud till Blommedal. Jag går till gästgifvargården som ju ligger helt nära, och derifrån skaffar jag hjelp åt min kusk och sönderslagne vagn och bångstyriga hästar, och sedan åker jag med skjuts hem till Blommedal. Förgäfves försökte Hiller ytterligare sin öfvertalningsförmäga. Det blef som öfversten sagdt, men när man vid alien som forde till Norrby, skiljdes åt, vände sig öfversten till skolmästaren och sade med rörelse, tryckande dennes hand: — Förlåt herr Hiller, att jag i mitt sinne hyst ovilja till herrn! — Det är af hjertat förlåtit, — svarade skolmästarn leende. — Men ni har också i afton räddat mitt lif — fortfor öfversten, — derföre har ni dock i ert inre en bättre belöning än jag förmår att gifva. Jag säger således endast tack ännu en gång, och helsa, ja, hälsa Oscar! — Denna helsving är en riklig belöning! — svarade herr Hiller och aftog sin hatt, med detsamma han skiljdes vid öfversten. Öfverstens hemkomst något senare än han var väntad, väckte en dubbel glädje, då han berättade sitt äfventyr och den iifsfara han så lyckligt undgått. Ötverstinnan tackade i första rummet Gud men utgjöt sedan sin tacksamhetskänsla sör