Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1871, sida 2

sig, att de enkla ord hon uttalat skulle framkalla det utbrott hon mest fruktade. — bet är mycket naturligt att du känner det så, — sade mannen, — men ehuru äfven jag älskar mitt Blommedal, är jag dock glad, att säsom det nu gestaltar sig, få komma derifrån och upp till Stockholm, der jag hoppas att nu på hösten få sammanträffa med gamla vänner, nog gamla för att ännu hysa samma sympathier som jag, och det skall riktigt kännas godt att att få utgjuta sig litet, utan att behöfva frukta att bli öfverflyglad med en mängd ohyggliga och galva saker. Och derföre är det väl, som jag riktigt längtar att få andas en annan luft, än den som nu börjar sprida sina giftiga ångor kring mitt gamla Blommedal. De der folkmötena förarga gallfeber på mig. Både kusken och trädgardsmästarn spriuga jemt på dylika sammankomster, och läsa Fäderneslandet mycket heldre än bibeln. Snart uppträder de väl också såsom talare, liksom andra tokar, — örversten kastade en half blick bortåt grefven. — Nå, nu vill jag då intet tala om huru stallet och trädgården skola komma att lida af den der galenskapen, men tänk bara på respekten! Jag, som änuu älskar den gamla Guden, den gamla solen, samt våra biskopar och var stående arme, blir säkert en riktig nolla i mina tjenares ögon. Ötverstinnan skrufvade sig oroligt fram och ater på soffan. — Min vän, — sade hon ändteligen. — Det der kommer uu säkert aldrig att inträffa. (Forts.)