Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1871, sida 2

hastigt en återgång i mitt sinne, och jag tycker då att han har rätt. — De hafva också rätt hvar och en på sitt vis, der de representera den gamla och nya tiden — svarade öfverstinnan. Det var en afton några dagar senare. Herrarne hade tillbringat större delen af dagen utom hus, och fruntimren hade varit upptagna med bestyr i och för den tillämnade Stockholmsresan. Det var således med en verklig glädje och belåtenhet man nu ändteligen hade samlat sig i förmaket vid thebordet. Öfversten och husmodern sutto i soffan och unga Wilhelm hade tagit plats midtemellan dem. Lilla Ebba lekte med sin yngste bror, och hennes skrattsalfvor framkallade som vanligt, ett mildt leende på fadrens läppar. Grefve Oscar hade flyttat sin stol helt nära Ottonie. under det hans blickar följde alla hennes rörelser der hon sysslade med theet. Med ett ord, det var en vacker och lycklig familjetafla, och ändå verkade just stundens rena fröjd en känsla af saknad i makans och moderns milda sinne, vid tanken på den tillämnade resan till hufvudstaden. — Ah, — sade hon under det hennes blickar öfverforo det vackra, upplysta rummet, — ehuru roligt det visserligen är att .å komma ut litet, och isynnerhet att få följa gossarne till Stockholm, så är det ändå med en känsla af oro och saknad som jag, ehuru blott på några veckor lemnar mitt kära Blommedal. Öfversten svarade efter några ögonblicks tystnad och aldrig hade väl öfverstinnan föreställt