halfförryckte studenten som varit kamrat i Upsala med Oscar, som jag har en riktig fasa för. — Men han är ju efter hvad Oscar säger en älskvärd och kunskapsrik man och säkert en god menniska också, ty hans ansigte är en tillräcklig stämpel hvad den saken beträffar. — Ja, ni fruntimmer tycka då altid att ett vackert ansigte är ett säkert bevis på alla goda egenskaper, äfven om en atheist eller mördare bär detsamma. Men nu får jag emellertid säga dig min kära Ottonie, att jag talat med prosten om herr Hiller, och hvad tycker du väl, skolmästarn vill ingenting mera eller mindre, än ha bort katekesen, ja, han angriper sjelfva bibeln. Hvad säger du nu om Oscars goda vän? — Jag vågar ej yttra mig pappa lilla. — Det var klokt af dig och jag får då göra det i stället, och meddela mina tankar öfver Oscars skola och herr Hillers undervisningsmethod. Naturligtvis gillar jag, att barnen lära sig läsa någorlunda rent och tydligt, och skrifva må de då äfven lära sig, för att klottra ihop ett bref; men att bondpigor skola läsa geografie och historia, och sjelfvaste gramatikan; det sista är då för besatt! — Men pappa, — invände Ottonie, — vore det ej roligt och vackert om de kunde lära sig skrifva sitt modersmål någorlunda korrekt? — Ah, jag orkar inte höra. Tror du ejatt meningen är lika god om en tjenstflicka skrifter till sin fästman: — Min sötta vän må altid vällo, och så vidare i samma enkla anda, som om hon börjar sitt bref med: — Min dyre älskling, min ljufva klenodbb och sedan