wetenhet om de lagar, cm hwar och en omedwe tet följer, då ban omsorgsfult söker att uttrycka ina tankar i ord. Man fan för vet änvamålet folkhögskolan icke börja med en fullstäntig kurs i grammatiken, i hwilket fall dennas 20 a 30 från de gamla fprå: fen lånare benämnningar skulle föras om hmar: andra til ett kaotiskt wirrwarr. Skolans korta arbetstid skulle nemligen ide tillåta att mera än en månats lektioner ansloges till det rent grammatiska studiet. Oc fom på en månad ej mera än omkring 12 lektionstimmar funna til hwarje ämne anslås, inses lätt att äfwen det ihärdigaste försök skulle misslyckas. — Grammatiken, om än uppställt af den skickligaste hand, skulle, genast tillgripen, förefalla de unga praktiska karlarne säsom någonting kenstigt (artificielt) och tillika i hög grad motbjudande och tråkigt. — En klok lärare börjar derföre arbetet på ett område, som ej är eleverna obekant, utan på hwilket de från första stunden kunna följa med underwisningen och inse det praktiska gagn, de hafwa af densamma. Det: ta område är sjelfwa talet samt innanläsningen. Första afdelningen af Foltskolans Läsebok erbju: der derwid genom periodbygnadernas enkelhet och klarhet ett förträffligt öfningsfält. På samma gång nemligen, fom eleverna winna ökad färdighet uti att läsa klart och att troget med röst och tonwigt gifwa uttryck åt hwarje skiftning i innehållet, blir det för läraren lätt att påwisa, huru statsbygnaren följer wissa lagar, och huru hwar: je någorlunda tankerik mening innehåller både wä sentligare och owäsentligare ord (statsdelar). J den mån lärjungen sjelf märter detta och börjar kunna skilja de olika slagen isär, kommer läraren honom till hjelp, gifwer namn åt subjekt, predifat, objekt o. s. w wisar hwilken uppgift hwartdera af dessa har att utföra, och hwilken plats det intager i satsens bygnad. Under samtalen om dessa eller andra ämnen, passar få läraren på och tager fasta på en eller annan mening, fom eleven sjelf yttrat, uppwisar för honom dennas bygnad och öfwerraskar honom med ben upptäckten, att han till och med i det förflugnaste tal följer orubbliga reglor. Små ningom få eleverna också sjelfwe upplösa (refols vera) ett eller annat af hwad de sjelfwe säga. Från syntaxen, fom således blir hufwumsak, gör man sedan ströftåg in på grammatikens område; men man gör dem få föga wödlyftiga fom möj ligt. När eleverna aenom trägna praktiska öfningar weta att skilja på ordklasserna, singularis och pluralis samt de tre genera, har man hunnit öfwer det swåraste. Formlärans uppställning af olika deklinationer m. m. dylikt lemnas fulfomligt åsido, och endast i den mån framstegen i fatåläran owilkorligt kräfwa en upplysning ur arammatiken, uppsökes och inskärpes denna. Samtidiat pågå skriföfningar. J början ffer detta helt och hållet efter lärarens diktamen. Lvängre fram läser läraren upp eller berättar sjelf en liten bistoria, fana, sägen eller dylikt en a twå gånger, hwarefter eleverna, så godt de kunna, sjelfwe få berätta densamma eller slutligen skriftligen återse gifwa det hufwudsakliga deraf. Detta senare slag af öfningar är i hög grad uppfestrande. Tanken twingas att i ordnadt sammanhang kvarhålla en följd af händelser eller bewisgrunder och, fri från beswäret att skapa ett nytt innehåll utv egen far tabur, får lärjungen odeladt egna fia åt det rent formella arbetet, att fläva det gifna innehållet uti ett klart och redigt fpråf. Genom den hufmudwigt, fom lägaes på satsbygnaden, blir det för läraren också lätt att snart nog bibrinaa grunderna för kommateringen, hwarjemte ock ett och annat af de tankelagar med hwilka logiken fygfelsätter fia, inffärpe8. Ty ändamålet med denna språlunderwisning är ett tubbelt. Främst att lära de unga bondesönerna att tänka klart och följdriktigt, samt för det andra att i sammanhang dermed lära dem så i tal som i skrift gifwa sina tankar en redig och efter innehållet lämpad fpråts — sek —