Folkhögskolan och fosterlandets språk. Jngen angelå enhet har i wåra byader omfattats med större wärma än underwisningsfrågan, för bwilken mycket ajorts af ret allmänna och är mer af enskilte Wi göra of ett nöje att till deras tjenft, fom börjat tänka öfwer och ifra för en god och lefwande fosterländsk underwisning, mettela ett utprag ur ett of de jmå bref om foltböaffolan, fom förekomma i A. B. En arundlig bekantskap med modersmålet måste wara en sak, hwarpå folkhöaskolan lägger huf: wudwigt. Oct gömmer sia liksom andar i iprås fet, buntna frafter, hwilkas wingar vet är en förnuftig underwisnings mål att lösgöra för hwarje löriunge, så att hans tanle på den tan lyfta sig. Och nu till saken! Jaa tänner äalderstigna personer, fruntimmer, hwilka, uppfostrade i ett ännu ej få alldeles utdödt system, strifwa franska korrekt, men hwillas ofunniabet i sitt swenska modersmål är få stor, att densamma entast fon semföras med re flefta elevernas, rå dessa utträra i folkhöaskolan. De förra såsom de senare knnna knappast skrifwa en menina, hwilken ide på en gång hwimlar af fpråt. fel och loagiska oegentliabeter. Hwaraf kommer vetta, om ide af ren omständigheten, att ve förra i ungdomen aldria fyllveg af den rätta färleten och wörtnaren för modersmålet, och att be senare finge afbryta sitt knappa studium deraf mid en ålder, rå de djupare andeliga bebofwen ännu ej waknat Detta i bästa fall. Oftast bar läsaren sielj, bwarken i fruntimmer8eller felkskolan, war rit sitt uppdrag wuxen. Emellertid står i bådadera fallen resultatet lika bjert, om än ide en hwar kommit att tänka på alle ve menliga följder, fom den fosterländska odlingen länge erfarit och ännu erfar af ett få batwändt förhållande. Som tet oetwifwelaktiat kunde intressera mån: gen att höra, buru folkhöaskolan på sitt lilla område söfer draga i kamp på en anång mot okunnigheten i morersmålets arammatiska byggnad och mot den likgiltighet för wår fofterlänffa litteras tur, hwilken på intet wis är större i foian än högre upp, få mill jag redogöra för de allmännaste dragen af den metod, fom brukas atminstone mid de flesta dylika skolor i Danmark och Swe: rige. Smärre afwilelser funna naturligtwis aenom lärarnes absoluta frihet och nagot sliftande åsiater, på skilda ställen förekomma. Främst börjas naturliatwis med rättstafningen, hwilkens grundläror inskärpas tels genom munts liaa samtal. Jsynnerhet söker man att wäcka upp språksinnet genom att tätt och ofta låta eleverna uppsöka de stamslägtade ord, fom, i swåra fall, funna gifva en lednina till vet rätta ftafningssättet. Genom tessa öfningar lära te fig att inse, att språket ej blott är en hop ord utan framför alt ett lefwande helt. Då, hwad den öfriga fpråfundermwisning beträffar, arbetet ide går ut på, att, såsom vå någon börjar att lära en pojke latin, intwinga i elevernas minne något främmande och alldeles nytt, få är det också klart, att den der aamla fpråfunderwisninasmetoren, fom wi något hwar minnas från wår barntom, ide heller är lämplig. Den. samma wore dessutom omöjlig att anwända på unga bonteföner, d. w. s. på personer, bog hwilka minnet jemrörelsewis arbetar tungt, men hwilkas förständ och estertanke är klar. Det säller fåletes hufwudsakligen att wäcka ynglingarne till med