Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1871, sida 3

För att ostörd få fuudera på den der saken och försöka lugna sig, gick Ottonie ner i trädgården och grefve Oscar som ifrån sitt fönster sett henne, dröjde ej länge förrän han följde samma väg. Efter några slag fram och åter ställde han sina steg till den berså, der han tyckte sig hafva sett en skymt af Ottonies ljusa klädning. Han hade också ej bedragit sig, ty der satt hans fästmö tyst och drömmande, med ansigtet gömdt i sina händer. Hon såg ej upp, oaktadt hon både hörde och afven igenkände fästmannens steg. — Min Ottoaie! — började grefven, — du är bedröfvad jag ser det och mahända är du äfven missnöjd med mig. — Om du tror så, — sade Ottonie och lyftade sitt hufvud litet stolt, — så är det förmodeligen ditt medvetande som säger att jag har orsak dertill att du sårat mig! — I fall jag gjort det så förlåt mig, ty det har då skedt tvertemot min vilja! — svarade grefven och tryckte den unga flickans motsträfviga hufvud intill sitt hjerta. — Ack, min Ottonie, har jag då icke nog af farbrors missnöje, utan att äfven du skall misskänna mig? Du vet ju huru innerligt jag älskar dig! — Gud vet hvad jag skall tro? — envisades fästmön. — Atminstone gäller jag ej mycket för dig, när du kommer i på diaa omstörtningsideer som pappa uttryckte sig: de fylla så uteslutande din själ att ingen plats finnes der för något annat. Men ett vet jag dock, — Ottonies röst blef mera vek, — att jag ej