Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1871, sida 3

för retätten. Han närmade sig derföre dörren, då öfverstens röst hejdade honom. — Stanna! — sade denne, — jag har ännu något jag ville säga dig. Efter den bestämda förklaring du nu afgifvit, är ej värdt att du vidare tänker på Ottonie; det var hvad jag ville säga. Grefve Oscar bleknade och kastade en blick bortåt det lilla sybordet der hans fästmö tagit plats; — Det der tog alt tror jag, — sade öfversten med en viss skadefröjd. — Ja, farbror har rätt, — svarade fästmannen, — det tog verkligen ända in ihjertat, men ändå förklarar jag, att j.g icke en gång för mitt lifs högsta lycka tänker offra min örvertygelse, eller vända åter från den väg jag valt mig. Grefven gjorde en lätt hälsning och lemnade rummet. Öfversten stod litet snopen och kanske äfven ångerfull, men för att icke nödgas erkänna det sista, tog han hastigt hatt och käpp och vandrade bort till prestgården för att få utgjuta litet af sin sorg och förargelse för sin goda vän och trogua bundsförvandt, prosten Nordman, Men ensam kvar i rummet satt fästmön en lång stund, tyst och blek. Det hade under oldstriden fastnat en tagg äfven i hennes själ, som djupt smärtade henne. Hou gällde således icke mycket i sin fästmans hjerta, när han så der lätt offrat henne för sin öfvertygelse, hellre än att skänka något medgifvande åt öfverstens ideer.