Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

Emilia såg efter honom och brast i gråt. Huru annorlunda hade hon icke tänkt sig hans återkomst till det prydliga hemmet. Det föreföll, som om hennes hjerta varit nära att brista. Dagen förflöt och han återvände icke. Emilia väntade med middagen till klockan fem, med supeen till klockan elfva. När han icke blef synlig, drog hon sig tillbaka till sina rum, med själen uppfylld af sorg och bitterhet. Dagen derpå var julafton. Stackars Emilia, hon motsåg den med en känsla af ångest. Då hon denna anmärkningsvärda dag helsade på sin man, skedde det visserligen med mera vänlighet än den föregående, men det låg ändock något kyligt i hennes väsende. Majoren var vid särdeles godt lynne och, utan att Emilia gjorde några frågor, omtalade han, huru goda vänner tagit honom i beslag, så att han icke den föregående dagen kunnat komma hem. Han hade ätit middag på Rydbergs hotell, varit på spektaklet och sedan superat. Emilia åhörde henom, och tänkte, att det var bra länge, sedan hennes man bjöd henne på spektaklet. Det hade icke inträffat en enda gång denna vinter. När Nils tog sin hatt för att gå, sade Emilia: