Norrländska Korrespondenten – 27 december 1870, sida 2

skulle låggas in och afsändas, och sedan skulle alt ordnas på bästa vis till mannens emottagande. Han bade sagt, att han skulle vara hemma på torsdagen, och på lördagen var julafton. På torsdagseftermiddagen tändes ljus i kronorna; toddybrickan ordnades tillika med cigarrerna; en emma sköts fram till kakelugnen, och Emilia sjelf hade klädt sig med omsorg. Hon önskade vara vacker, och hon var det äfven. Längtan och oro hade gifvit hennes kinder en vackrare färgskiftning och ögonen en strålande glans. För hvarje åkdon, som ruliade öfver Ladugårdslands torg, der majorens bodde, lyssnade Emilia med tillbakahällen andedrägt. Skulle det stanna. Nej, det for förbi. Tiden framskred, utan att majoren kom. Rosorna på Emilias kinder blekuade, ögonen förlorade sin glans, och då klockan slog tio och mannen icke var hemma, kunde hoa endast med största ansträngning tillbakahålla tårarna. Hon kände sig åter grymt sviken i sin glada förväntan att få tillbringa en afton med honom, som egde hela hennes bjerta, Klockan slog eltva, och ännu syntes han icke till. Emilia kunde icke gå till hvila. Ljusen i kronorna släcktes. Emilia satt tyst och blek, kämpande med si