hwarje slott störtade bela bataljoner; tet mar förfärligt. Så fortfor det til framemot aftonen; vå först skulle det försärliga ögonblicket komma för wårt renemente. Pi en gång bläste wåra trumpetare till stormning; bajonetten på aewäret, och innan mi misste ortet af, siodo wi redan tätt inwid hwarandra. Preussarne kastade fir såsom ursinniga met of, mi ryckte i språnamarsch an met vem, jaa förlorade lugn och befins nina och wet än i dag ide hur jaa fom: mit undan, tå jaa slutligen såg mia ens fam. Jag mar såsom ursinnig och fradgan stod mia om mnnnen. Ad, bur mången stackars man och familjefader hade jag kanske nedstuckit! Wi höggo blindt in; det war en hel klump af fransmän och preussare om hwaranrra, och mi ned stucko kanske många af wåra egna landsmän. Jaga säaer dis; det mar förför liat. Mitt regemente led mest, ty wi woro be första i linien, wi fölorade un: fär 900 man ech 50 officerare, 3 fap: tener och öfwersten, wi hare nästan ide mera nägra efsicerare. Mitt kompani räknar ännu 25 man och jag är en bland dem. Natten inbröt, swetten lackade af oss. Jan såg mig om och fick på 10 stens afstånd se twå kamrater och min kapten; mi tryckte under tystnad bwar: antras händer och gräto. Hela natten tillbbraate wi på slagfältet .., Jag är nu anställd wid jernwägen i Coblenz och bar hyrt mia ett litet rum i staden; jaa börjar nu bli ortendtlig menniska igen.