Norrländska Korrespondenten – 16 december 1870, sida 2

Båda voro vi färdiga på en gång och samtidigt smällde våra skott för andra gången. Nu föllo åter två. Detta var för mycket för dem, De svigtade och då våra gevär för tredje gången spridde död ibland dem, togo alla öfverlefvande till flykten. — Ned med dig skrek Dick, och jag kände en kraftig stöt, som slog mig till marken. I nästa ögonblick gaf det utanför varande, beridna manskapet eld, och några kulor sökte sig väg in genom våra skottgluggar. Hade jag ännu stått kvar upprätt, skulle jag helt säkert blifvit sårad om ej dödad. — Så långt bra, fortfor Digk. Nu ska vi taga oss en droppe whisky att styrka oss med. Sedan må vi bereda oss på nästa attack, Månan började nu sänka sig. Men detta vållade oss inga bekymmer, ty natten var klar och vi kunde rätt väl se på tio steg från oss. Vi hörde på något afständ hästtramp och gattyralljudet från de samtalande indianerua, hvilka tycktes förebafva en rädplägning om hvad de skulle vidare företaga mot oss. Alt var en stund fullkomligt lugnt, men hastigt syntes ett eldsken och i nästa sekund stod en, för vart vinterbehof samlad höstack i ljusan låga. Flammorna stego högt och upplyste hela trakten omkring. Vi sägo nu huru en massa