Norrländska Korrespondenten – 16 december 1870, sida 2

något jord kastas upp i luften, just några tum öfver det mörka föremålet, som väckt min undran. Detta föremål reste sig nu upp och med ettrop at förskräckelse flydde sin kos. I västa ögonblick hördes hästgalopp och straxt derpå blefvo några hundra beridna indianer synliga. De redo några slag rundt omkring vår graf, dervid uppgifvande de mest förfärliga skri. Ett oah annat skott, lossadt mot vårt hus, hördes då och då. Likt riktiga djeflar flögo de omkring utan att lemna oss tillfälle att rikta ett säkert skott. — Skjut ej ännu. Alt detta väsen är blott för att hos oss injaga förskräckelse. Du får snart bättre tillfälle, sade Dick. Det var väl att denna varning kom i tid, ty jag stod just i begrepp att lossa mitt skott. Liksom Dick sagt, fick jag bättre tillfälle att göra bruk af mitt skott, ty i nästa minut rusade en afdelning indianer mot ett af oss i förväg med bräder och dylikt tillbommadt fönster. De stötte sina lansar härdt mot bräderna, men dessa stodo emot stöten. Detta var väl för oss. Från våra skottluggar ljöd i nästa stund våra refflor, och vi hade glädjen att se tvenne mörka figurer störta baklänges till jorden med ett gällt skri. — Blif ej het. Ladda försigtigt och skynda dig att skjuta, sade Dick.