Norrländska Korrespondenten – 16 december 1870, sida 2

jag tyckte mig redan se framför mig dessa röda afgrundsandar, hvilka snart likt en lavin skulle störta öfver och kanske tillintetgöra oss. Hade ej Dicks lugna stämma återkallat mig till verkligheten, skulle helt säkert hela indiansvärmen hafva kunnat rusa öfver mig innan jag märkt någonting, der jag stod på utkik. — Hör på Alfred, min gosse, sade han. Om vi bli anfallna, så håll dig lugu och gör som jag säger dig. Sigta alltid väl innan du skjuter och visa dig aldrig mer än som är oundgängligen nödigt. De der röda uslingarna ha ej mer än nägra få eldvapen, men de bruka dem väl,! då de ba nagot att sigta på. Deras sörsta bemödande skall. naturligtvis bli att forcera fönstren, men vi skola snart bränna näsan på dem blott du är säker på dina skott. Bränna oss inne kunna de naturligtvis ej, ty de kunna ej sätta eld på teglet. — Ser du någonting? — Doat är någonting. mörkt der borta vid häcken, svarade jag. Det tycktes till en början vara närmare än det verkligen år. — Det är en indian och balen skall således begynna nu. I samma ögonblick, som han sade detta, hördes den skarpa knallen från hans långa reffelbyssa ljuda i den eljest stilla natten. Vid knallen af geväret såg jag