Norrländska Korrespondenten – 13 december 1870, sida 2

ingen synnerlig nytta att vänta af dem. Annat var det med våra små ponies; deras häftiga stampningar och ovädringars med näsborrarne skulle blifva oss alt för palitliga bevis om att indiaver voro I närheten, i fall de röda bestarne skulle göra oss en pahelsning. — Det tyckes mig som om något rörde sig på cirka en halt mil söder ut, sade jag efter att en stund ha riktat mina blickar åt detta håll. — Det är, vid Gud, en beväpnad trupp, utropade Dick, som äfven riktat sina ögon söderut — de rida i sträck och häråt till på köpet. Stanna bär med din bössa, Altred, medan jag tar posto på andra sidan. Med dender farten äro de straxt här. Och så voro de äfven. Dick hade knappast lemnat min sida förr än tva spanjorer, hvilka Jätt igenkändes på deras hy, anlände till var brygga, der de nedstego från de med biod och lödder öfverdragna hästarne och med den största förskräckelse malad i deras ansigten berättade oss att trehundra indianer voro dem i hålarne och att såväl de som vi skulle bli dödade om vi ej ville lemna våra hästar i utbyte not deras egna, nu nästan ibjälridna djur. Att göra motstånd var omöjligt; flykten var det enda rädduingsmedlet. Dick, som hade ett temligen lugnt lynne och alt för väl kände dessa här